En flicka gick hem en höstlig kväll,
och kvällen var hemsk och mörk,
och flickan var rädd och vinden tjöt,
vid vägkantens nakna björk

Och räddast var hon att ensam gå,
förbi vid en kyrkogård,
där gravarnas döda vilade lugnt,
och vinden var tung och hård.

På vägen såg hon en gammal kvinna gå,
hon skyndade henne ifatt,
förlåt att jag stör sa flickan blygt,
jag fruktar så mörker och natt.

Skäms inte för det sa den gamla blott,
det alldeles vanligt är,
jag ängslades ock, var ofta rädd,
när i livet jag vandrade här.

- inskickat av Anki Jonsson