På Alterdalens förskola jobbar Anethe Berglund, som gjort detta slott till sagan om Prinsessan på ärten.
Det är gjort av en kartong ställd på högkant, locket sitter fast på ena långsidan.
Tornen är gjorda av guldmålade toapappers- och hushållspappersrullar, fastsatta på locket.
Flaggorna är klippta i rött glanspapper, så de böjer sig fint och ser ut att vaja i vinden.
Guldtyg är draperat över sidorna och baksidan av kartongen.

Tack Anethe för att jag får visa slottet!

Så här ser slottet ut när man öppnar det...

Här är en närbild.
Dockorna är fingerdockor uppträdda på trådrullar för att kunna stå.

Missa inte Anethes språkpåsar.
Om du vill fråga Anethe något, kan du maila henne.

Prinsessan på ärten

Det var en gång en prins som ville gifta sig med en prinsessa, men det skulle vara en riktig
prinsessa. Så han reste hela världen runt för att hitta en, men överallt var det något
som var fel. Prinsessor fanns det gott om, men var de riktiga prinsessor? Det var svårt
att avgöra, alltid var det något som inte stämde. Så kom han då hem igen och var så
bedrövad, för han hade så gärna velat finna en riktig prinsessa.

En kväll blev det ett förskräckligt oväder; det blixtrade och dundrade, regnet
öste ner, det var alldeles förskräckligt! Då bankade det på slottsporten och den gamle
kungen gick dit och låste upp. Det var en prinsessa som stod utanför. Men så hon såg ut!
Vattnet strömmade nedför hennes hår och kläder, det rann in genom tåhättorna och ut
genom hälarna på skorna, och så påstod hon ändå att hon var en riktig prinsessa.
Ja, det ska vi nog ta reda på, tänkte den gamla drottningen, men hon sa ingenting,
gick bara in i gästrummet, lyfte bort alla sängkläderna och la en ärta i botten på
sängen. Sedan la hon tjugo madrasser ovanpå ärtan och så tjugo dynor, stoppade med
ejderdun, ovanpå madrasserna. Där skulle nu prinsessan sova.

Morgonen därpå frågade de henne om hon hade sovit gott.
- Å nej, förskräckligt dåligt, sa prinsessan, jag har nästan inte fått en blund i
ögonen! Gud vet vad som fanns i sängen. Jag har legat på något hårt, så
jag har blåmärken över hela kroppen. Det är alldeles förfärligt!

Så fick de då veta att hon var en riktig prinsessa, eftersom hon hade känt ärtan genom
tjugo madrasser och tjugo dynor, stoppade med ejderdun. Så ömhudad kunde ingen annan
än en verklig prinsessa vara. Prinsen gifte sig förstås med henne eftersom han nu var
säker på att ha funnit en riktig prinsessa, och ärtan kom på museum där man än i dag
kan få beskåda den, om ingen har stulit den.
- H.C. Andersen

Hem