A - dagboksanteckningar och goda råd

	A - dagboksanteckningar och goda råd Utdrag ur A:s dagbok, när han är 1 år och 3 månader: "... Han säger mamma och ibland pappa, där och nä-ä. Oftast rabblar han mamma-mamma-mamma, frågar pappa om han kan säga pappa svarar han ljust och glatt "mamma!". "Men" säger han ofta när ngt händer eller när han själv gör ngt som att t ex släppa smörgåsen i golvet. Man ser att han gör det med flit, sedan säger han ändå häpet "men?!". ... Han är väldigt förtjust i katter, speciellt mormors och morfars katt. På frågan "vad säger kissen?" jamar han ljudligt – men jamar också när han ser andra djur som t ex hundar. Tidigare brummade han ljudligt på frågan "hur låter Formel 1–bilen?" men det har han slutat med...". Sedan hände inte så mycket mer med A:s tal. Det visade sig att det där med att sluta använda ord och läten upprepades: han började säga ett fåtal nya ord, men slutade använda dem efter några dagar eller några veckor. Sin storebror och storasyster hade han först egna namn på, men sedan började han kalla båda två för "Nenne". A:s båda äldre syskon hade talproblem när de var yngre, men jag kände inte igen deras problematik i A. De hade haft svårt att uttala ord men i övrigt varit språkligt tidiga - A hade litet ordförråd, visade litet intresse för att kommunicera språkligt, brydde sig inte om de rörelsesånger jag sjungit för honom sedan han var baby. Han visade aldrig samma respons som jag sett hos andra barn. Jag snuddade vid tanken på autism men uteslöt det. När han var 2 år sade jag åt mig själv att vänta, han var bara sen med talet. När han var 2½ år erkände jag för mig själv att något var fel, det kändes som om han gick bakåt i språk- utvecklingen, och jag ringde samma logoped som mina äldre barn gått hos tidigare. När jag pratade med henne sade hon att hon inte trodde att A gått bakåt i språkutvecklingen utan att han koncentrerade sig på en annan aspekt av språket. När jag tänkte efter tyckte jag att det stämde: samtidigt som han slutade kalla sina syskon vid namn osv började han leka med ljud på ett sätt han inte gjort tidigare, han kunde sitta och "låta" för sig själv. Egentligen gick han inte bakåt fast jag tyckte det kändes så, utan han gick framåt på ett annat område - men under tiden måste andra områden backa för han orkade inte upprätthålla samma nivå där.



	A träffade logopeden, som ställde diagnosen grav expressiv språkstörning. Ida Noppa skriver i sitt häfte Projekt: Barn med språkstörningar - en slutrapport: "Språkavvikelser kan bestå av impressiva störningar såsom svårigheter att ljudmässigt uppfatta tal, att associera till de begrepp orden står för, och att förstå och minnas det man hör. Expressiva störningar, dvs svårigheter att uttrycka sig, kan gälla producerandet av ljud och att finna rätt ord, meningsbyggnad och uttryckssätt. Bakom de expressiva svårigheterna ligger ofta impressiva störningar. (Duvner, 1994)." På logopedens inrådan började vi med TAKK, Tecken som Alternativ och Kompletterande Kommunikation. TAKK (ett slags förenklat teckenspråk) har varit till stor hjälp för oss, och du kan läsa mer om TAKK här. A blev jätteglad! Han förstod vitsen med tecknen, och började både teckna och uttala flera av de ord vi tecknade: hoppa, t ex. Vi valde både ord som vi trodde att A skulle vara intresserad av och ha nytta av, som mjölk, saft, bil och motorcykel. En sak förskolan gjorde var att klippa ur bilderna på tecknen och sätta upp på skåpdörrarna. På det sättet kunde alla snabbt se efter hur tecknen gjordes om man blev osäker, A blev väldigt glad över att se "sina" ord uppsatta och de andra barnen tog det också positivt. Hemma satte vi också upp lappar på skåpdörrar i köket, indelade i grupper som kändes logiska: mat, fordon, djur, rörelse osv. A ville gärna stå och peka, teckna och längre fram prata, han kände igen tecknen när han såg dem illustrerade. En vanlig fråga är om inte tecknen förhindrar för barn att börja prata, men det är inte vår erfarenhet. Tvärtom fick det A att uppmärksamma ord. Det underlättade väsentligt för oss allihop, dels hade vi nu tecken som gjorde att vi kunde kommunicera och dels började han efter ett tag uttala orden samtidigt som han tecknade. Sedan han börjat uttala ett visst ord har har vi efter hand slutat teckna det ordet, även om A:s uttal inte har stämt överens med det verkliga ordet: "äppe" för saft, t ex. Då har A själv använt ordet "äppe", medan vi använt ordet "saft". Vi använder alltså inte hans uttal av ordet, utan upprepar ordet som det ska uttalas utan att rätta honom. Bara bekräftar att "ja, du ska få saft" eller "nej, du får ingen saft nu". Sedan vi använt TAKK några månader bara exploderade A:s tal - han började uttala allt, vare sig vi tidigare tecknat orden eller ej. TAKK föll automatiskt mer och mer i glömska. En annan sak vi gjorde på förskolan är en pärm med bilder på sådant A tycker om. Vi har digitalkamera så det är lätt att ta kort och sedan skriva ut. Där finns bilder på familjen, på A som skottar snö, såpbubblor, prinsesstårta, mormor och morfars hus, när vi badade på badhuset... Under har jag skrivit ett par förklarande ord för att underlätta för personalen att förstå, men meningen med pärmen är att A själv ska kunna berätta om bilderna. Vill man kan man ta kort på sådant man gjort under helgen för att barnet ska kunna berätta för personalen på måndagen - iaf om man har tillgång till digitalkamera går det ju fort.



	Det var först när A var 2 år och 7 månader som han reagerade på sånger: då sjöng jag en sång om "yxan, byxan, handen, tanden..." samtidigt som jag pekade på bilder av föremålen. Det var som en aha-upplevelse för A! Han pekade på bilderna och nynnade med i melodin, sedan började han även göra rörelser och nynna med i många olika sånger. I januari, när A alltså var 2 år och 8 månader, var första gången jag hörde honom prata under lek: han satt med ryggen mot mig och sade "mamma..." med låg röst. Jag svarade, men då visade han upp en legogubbe och sade "nej, där". Sedan placerade han legogubben i bilen igen och lät den återigen ropa på omväxlande mamma och pappa. Ännu en dagboksanteckning i januari: "Nu använder A 20-25 ord, de flesta förstår bara familjen. "Pappa pappa" sagt med grov röst betydde farfar - tidigare sade han faffa men det föll bort. Det är nämligen så, att ord A använt ofta faller bort när han lär sig nya... Lillebror S kallar han för "Agga" eller "Gagga" - först sade han "egge" till välling, när S började äta välling kallade han honom för "Egge", nu har det ändrats till "Agga/Gagga". Senaste två månaderna har han börjat använda två- och treordsmeningar, ibland till och med längre än så, ofta ord i kombination med tecken. Jag försöker spinna vidare på sådant som intresserar honom, både i samtal och sånger och böcker och vad vi gör på dagarna... som bilar och bondgårdsdjur, och rörelselek". Verbal dyspraxi tar mkt tid! Att försöka förstå, att uppmuntra all slags kommunikation, att inte missa barnets signaler, att stimulera, att uppmuntra, att läsa om språk och metoder att utveckla språket, att hitta sånger, sagor, böcker och aktiviteter som passar och stimulerar lagom, att lära sig TAKK, att hitta rätt saker för att konkretisera (göra saker tydliga), att förmedla kunskap och tankar till släkt & vänner och förskola, att ta emot kunskap och tankar från dem... Att ta reda på sina rättigheter angående stimulansplats på förskolan, t ex... Vad är möjligt att få? Hur gör vi det bästa?



	Så här skrev jag i februari när A var 2 år och 9 månader: "En sak som är svår med A är att jag ofta är osäker på hur mkt han förstått. Är han trotsig eller förstod han faktiskt inte? Konkreta saker kan han peka på, då vet jag att han förstått, men mer abstrakta... Känslor vet han, det märker jag och de kan han ju visa med kroppsspråk, men mkt annat... När han snusförnuftigt säger "jaha, mamma" har han egentligen förstått, eller...? Ibland pratar han på och jag förstår inte, så jag kan ju inte spinna vidare på hans funderingar som jag kan med de jämnåriga barnen på förskolan - det ger mig en tagg i hjärtat ibland, att jag älskar honom så mkt men inte förstår honom... För kommunikationen kommer ju inte riktigt igång, så han halkar efter vad gäller förståelse oxå. Har han frågor är det inte alls säkert att jag förstår dem och kan svara". Men det är så häftigt när vi förstår varann! Han kallar sig själv för Ä, och när jag satt en WC Fresh i toastolen så pekade han och frågade "E de, mamma?" "Det är för att det ska lukta gott" svarade jag. "Nä mmm" sade han och skakade på huvudet. "Tycker du inte att det luktar gott? Men det tycker mamma" svarade jag. "Mamma mmm, Ä (skakar på huvudet) mmm". A tycker nog oxå att det är häftigt att förstå varandra, för under en lång period skulle vi under toabesök alltid diskutera vilka familjemedlemmar om tyckte att WC Fresh luktade gott eller inte... Andra tycker väl att man är knäpp som blir så glad över ett par ord, en huvudskakning och WC Fresh-diskussioner :-)" Vid ett senare tillfälle i februari skrev jag: "Han vet att man kan säga ord, man kan teckna dem, man kan se och peka på bilder av tecken, man kan skriva ord. När jag skrev handelslista kom han fram och sade "peppe, pappa, där". Han ville att pappa skulle köpa kalaspuffar och han ville låna pennan för att skriva det på pappret. Så han plitade ner ngn krumelur och pappa köpte kalaspuffar, vilken lycka :-) Han har alltså blivit medveten om språk, vilket är ett fantastiskt framsteg."



	Omkring 3-årsdagen pratade A nästan konstant, i långa meningar. Han pratar om sig själv som "jag" (ofta "jag mä", "jag osså", och häromdagen "jag sälv" för "jag kan själv" :-)). Han upprepar ofta vad man säger, svarar på tilltal och frågor, berättar saker och frågar. Hans uttal av ord förändras ofta, det är inte alls säkert att det ord han började använda på måndagen uttalas likadant på tisdag eller onsdag, så det gäller att hänga med :-) Han är oftast reserverad mot människor han inte känner, och han verkar ha upptäckt att vuxna ofta ställer frågor som ska besvaras med "ja". Då har han klämt i med ett tvärsäkert "ja" utan att ens reflektera över frågan, men nu är chansen större att han faktiskt tänker efter och svarar med något annat än ett "ja". Ofta vet man inte varför ett barn har språk/talstörning. Jag ser det som medfött, vilket logopeden också säger. A har inte bara uttalsproblem, som hans äldre syskon hade - han har svårigheter överlag med språket. Stora svårigheter att uttrycka sig, att göra sig förstådd, leder till att han halkar efter även i språkförståelse, fast det inte var det som var grundproblemet. A har dock normal passiv språkförståelse för sin ålder (ord han förstår men inte säger själv), men spännvidden är stor vad gäller så här små barn. Det går jämnåriga barn på förskolan där jag jobbar, och jag märker att han ligger bakom i allt språkmässigt - ungefär ett år, säger logopeden, och det får vi räkna med att han gör hela förskoletiden. Kompisrelationer är inte helt lätt när man inte kan göra sig förstådd. Det går inte jämföra med två barn med olika språk som leker säger vår logoped, utan de här barnen har ju brister i kommunikationen som andra barn inte har. Tursamt nog brukade A inte börja slåss när han inte blev förstådd, det är annars ganska vanligt bland språkstörda barn. Men ibland hamnade han dock i slagsmål som hade sin grund i att han och det andra barnet inte förstod varandra, eller att det andra barnet inte förstod A. Att inte kunna göra sig förstådd är väldigt frustrerande...



	När A var nyss fyllda fyra år ändrades hans diagnos grav expressiv språkstörning till dyspraxi (svårigheter med samljudningen, som hans båda äldre syskon också hade). Han hade blivit riktigt bra på att förklara om man inte förstod, och nöjde sig sällan med ett "jaha, säger du det" utan ville ofta att man upprepade ordagrant vad han sagt: "du åt hamburgare till lunch idag". Han var medveten om risken att bli missförstådd och ville få bekräftat att man förstått. Han kunde nöja sig utan att man upprepade ifall man spann vidare på det han sagt på ett sätt som klart visade att man förstått "så gott, det tycker du ju om!". Men att försöka smita undan genom ett allmängiltigt "jaha" eller "jaså" gick inte, mer än så fick man anstränga sig verkade A tycka och det har han ju rätt i :-) A var sällan blyg att prata med främlingar, men det är förstås svårt att förstå speciellt för dem som inte är vana vid barn. Det gick bra att upprepa vad man trodde att han sagt och fråga om man förstått rätt - fast visst blev han sur ibland när man omöjligt förstod honom... Vad vi gjorde vid den här tiden var att träna språkljud. När t ex "B" går bra, så utökar man med t ex "bi" och "bo" men "bil" är väldigt, väldigt svårt... Det vill hela tiden bli "dij" (jag bryr mig inte om att l blir j i slutet, när det är b vi koncentrerar oss på). Vi hade fått olika bilder av logopeden och kunde öva på några "bo" och "bi" per kväll. Det finns olika sätt att stimulera barnet till övning, man får känna efter vad som passar bäst för ens eget barn. För mina barn måste jag försöka visa och förklara hur man gör ljuden, var man har tungan, om det är ett ljud som hörs långt fram i munnen eller långt bak. En spegel kan då vara bra att titta i. A tröttnade fort på att försöka hitta ljudet, men när han lyckats första gången var det ganska lätt att få honom att upprepa det - vi kunde peka på logopedens bilder och ljuda en gång för varje bild - bo, bi, bo, bi... Eller också ville han att jag skulle ta fram en stor påse med små fordon som jag samlat från Kinderägg, och för varje fordon han tog upp fick han säga ljudet vi tränade på. Efter ett tag gick "bo" och "bi" så lätt att han kunde säga det bara genom att vi sträckte upp ett finger i taget i luften: "vi säger det tio gånger var!".



	Skrivet november 2005, när A var 5½ år: "Jag tänkte just ikväll på vilka stora förändringar det blivit med A:s språk, hur han nu fantiserar och planerar, berättar spontant, frågar och lägger ihop saker, drar egna slutsatser... Ikväll har han legat och surrat med mig om tipspromenaden han vill att vi ska göra på midsommarafton, den ska handla om Super Mario. Han har berättat om hur skattjakten var gjord på kalaset han var på idag, osv osv... För ett tag sedan talade han om för pappa att jag fått sparken för att jag inte gjort som chefen sagt?! Efter en förvirrad frågestund insåg vi att han dragit den slutsatsen eftersom fixaresorkarna i Bamse får sparken när de inte gör som Krösus sork säger, och jag hade ju slutat jobba (pga föräldraledighet). A:s uttal är dessutom mycket bättre. Han kan ljuda alla bokstäver i alfabetet (även om han inte kan själva alfabetet) med undantag möjligen av r... Även språkljuden sammansatta till ord går mycket, mycket bättre". Tillägg i juli 2006: "A är 6 år och 2 månader, och kan nu säga storebrors Niklas namn, med ett tydligt kl. Vilken seger! :-) Han koncentrerar sig och delar upp det i två stavelser, pausen mellan blir kortare och kortare: Nick-las. Han har ju kunnat säga Nicke i ett par år, men har inte velat använda det smeknamnet". Tillägg i november 2007: "Eftersom många föräldrar mailar och undrar hur det går för A kan jag tala om att han fyllde sju år i maj och går i 1:an nu. Han har börjat läsa, det går jättebra och han älskar det. Hans intresse för att läsa själv kom plötsligt, tidigare har han alltid muttrat att han aldrig kommer att lära sig. Jag har alltid pratat positivt om att visst kommer han att lära sig det, en vacker dag kommer han tycka det är jätteroligt med bokstäver - den dagen kom och då gick det väldigt fort att börja ljuda ihop ord. Han har nästan helt normaliserat uttal nu, men även om man inte har det är det inte nödvändigtvis ett hinder för att lära sig läsa och skriva (som jag skrev på första sidan om verbal dyspraxi). Tillägg i februari 2011: "Hej, det är jag A :) Nu har jag blivit 10 år!!! Jag har utvecklats med att skriva snabbt på datorn sen jag var 7 år!! :D Nu har jag inga mer problem med uttalet mitt! Jag kommer ihåg lite om hur det var när jag var liten och inte var så bra på att uttala saker. Ett speciellt ord som jag kommer ihåg att jag hade svårt med var doktor. I mitt huvud lät det som doktor men jag uttalade det fel jag sa dottoj när jag var mellan 3-6 år kanske? Om dina barn har svårt att lära sig med ord? Bara fortsätt träna som jag gjorde! Om du tränar och tränar kommer du en dag att kunna allt galant! Jag har börjat med många engelska spel på datorn så jag är ganska bra på det."



	Språkstimulans allmänt Vad är språkstimulans? Det man tycker är roligt, tror jag. A:s första hela, spontana mening sade han vid 2 år och 10 månaders ålder när vi stod och gjorde prinsesstårta, vilket han älskade både att göra och att äta. "Jag dutti (= duktig) göra tårta" sade han, helt förståeligt och utan att jag sagt det innan. Vi hjälps åt att måtta upp och blanda ingredienser. Vi räknar förstås högt: "En dl, två dl...". Vi gör dekorationer av marsipan och pratar om färgerna. Sedan bjuder vi resten av familjen och äter upp tårtan! Att fara på affären och handla och prata om de olika matvarorna, att gå på stan och titta i skyltfönster och på människor och hundar, att gå i skogen, att fara och bada, att prata om glassorter, sedan köpa glass och prata smaker, att sitta i lekstugan och lyssna på regnets smattrande på plåttaket, att jämföra bilar: "ja du har rätt, den bilen har samma färg som mormors bil" - allt det A visar intresse för försöker jag bekräfta och uppmuntra. Jag försöker ibland uppmärksamma honom på saker - hur saker låter, tex. Så härmar vi mikron när den är klar, tex; ett kort "pling!" Eller äggklockans långa "riiiiing". Vi lyssnar på fåglarna som kvittrar, på flygplanet som flyger förbi, gissar motorljud; är det en bil eller en traktor som kommer, en moped eller en lastbil...? Jag gör det vi båda tycker känns roligt och intressant, och försöker att liksom vänta in A och att inte ständigt överösa honom med ord. Han måste ges utrymme att formulera egna ord och meningar, samtidigt som han behöver uppmuntran och bekräftelse. Det gäller att försöka känna av var han befinner sig och ligga ett halvt steg före, så det blir _lagom_ stimulans. Man måste inte sitta vid ett bord för att språkträna, gör det var som helst i er vardag. Samspelet ger språkträning. Språkstimulans mer specifikt Något som A tyckte var jätteroligt är en slags variant av språkpåsar. Jag samlade helt enkelt ihop olika små leksaker och så lekte vi med dem. T ex bilar, träd, djur, människor, husgeråd, klädesplagg, dockhusmöbler osv. Sedan ställde vi upp dem och lekte med dem. Från början lekte och pratade jag: "den gula bilen körde runt trädet, brrrum brrrum, sedan parkerade den framför huset. Så kom en kossa som sade muuuu...." När sedan A greppade någon leksak pratade jag om vad han gjorde "... då kom hunden. Vov vov sade hunden. Vad gjorde den sen? Oj, den hoppade upp på taket! Vilken busig hund!" Så tog jag kossan och lät den gå fram till hunden: "Då kom kossan och frågade hunden "vill du leka med mig?" osv. Jag försökte få till ett utbyte mellan mig och A och de figurer vi lekte med, och uppmuntra lekideér som A kom med. Att låta mina små dockor prata med varandra fick jag göra många gånger innan jag första gången hörde A göra så under lek. Dock har jag aldrig försökt pressa A att säga något eller svara på frågor, bara gett honom tillfälle att upprepa ord och läten och komma med egna initiativ. Att leka på det här sättet är roligt (även om man kan känna sig bra fånig från början ;-)) och man kan under lekens gång upptäcka om barnet vet vad ord betyder: dockan, bilen, ficklampan, skon, skeden... Man kan prata om prepositioner: katten sitter under bordet, hunden sitter bakom trädet osv. Man kan leka med ljud: hunden sade vov, bilen brummade brrrum osv. Man kan prata färger: den röda bilen körde över bron, den gröna bilen stannade vid huset. Man kan prata antal: flickan hade en häst och tre katter. Roligast av allt: man kan busa och låta kossan bo i en hink och låta gubben sova på ett bord med en banan som kudde, osv.



	Handdockor Dockteater är också roligt, även med den mest enkla handling. Jag har en dockteater av trä, som jag ställde upp på bordet. Där kom sedan Pippi Långstrump som sjöng sin sång "Här kommer Pippi Långstrump". Hon letade sina vänner; Björne, Alfons, Zebbe Zebra, en handdocka vi döpt till Sofia... A hjälpte mig att ropa deras namn, då dök dockorna upp och pratade litegrann. Efter denna dockteater började A spontant sjunga Pippi-sången för sig själv, att sjunga spontant för sig själv hade han aldrig tidigare gjort. Han började också använda ordet "faktiskt" i många meningar. Även om A hört Pippi-sången förr, både på cd och sjungen av mig, har den inte intresserat honom på samma sätt som när jag sjöng den i en enkel dockteater. Så är det ofta med A, det gäller att göra en sak på olika sätt för att hitta det som verkligen är rätt för honom - ibland kanske det är just alla de olika sätten han behöver. Just handdockor är något som alltid intresserat A. Medan han fortfarande verkade ganska ointresserad av att prata blev han väldigt ivrig när jag tog fram handdockan Sofia - då sade han enstaka ord, gestikulerade och ville visa saker. Att visa sig på styva linan genom att hoppa, klättra och springa fort var också väldigt roligt. Ibland gick han själv och hämtade Sofia och ville att jag skulle låta henne prata. Sofia är en handdocka jag en gång köpte på loppis - alltså ingen dyr och märkvärdig handdocka.



	Hem


	Bakgrund från Graphic Garden